Ladda ned denna blogg som tar.gz-fil.
Följ bloggen via RSS.
22 januari, 2020 Uppdaterad 22 januari, 2020

Capitalism… or worse?

Industrikapitalismen var och är en fruktansvärd köttkvarn. Den bryr sig inte om arbetskraftens känslor eller tankar. Den lever på arbetskraftens rena muskelstyrka. Informationsproduktionen verkar dock ha helt andra instressen.

Wark skriver den kombinatoriska berättelsen om vår värld såhär:

”…either your mind is erased and your body is another minds vehicle; or your mind is subordinated to the will of power. Either way, your mind is not your own. It feels like some vile takeover.”

Men tänkt om det inte bara är en ”takeover” utan en helt ny klassrelation?

Den produktionsordning (likt Marx’ vampyr) som lever på att äta våra sinnen är av en kvalitativt annorlunda art än den som lever på att äta våra kroppar. Information som varuform har nämligen en ontologisk säregenhet jämfört med andra varor. Den är nämligen billig och lätt att lagra, transportera och inte minst replikera.

Och likt den primitiva ackumulationens rörelse för inhägnandet av det allmänna – för att skapa förutsättning för det privata kapitalet – pågår också en primitiv ackumulation i form av upprättningar av immateriella rättigheter och skapandet av en ständig ”konstjord knapphet”.

”Land as private property gave rise to the two great classes of farmer and landlord. Capital as private property gave rise to the tow great classes worker and capital. Is there a new class relation that emerges out of the commodification of information?”

Denna nya klassrelation står mellan två klasser som Wark ger namnet vektoriella klassen och hackerklassen. Han medger att ordet hacker kanske kom med enaning romantik när han myntade det 2004. Men också med en naiv tro på att denna klass satt med en speciell kunskap att negera kapitalet (därför ordet hacking som ett subversivt verb).

Men att två nya samhällsklasser uppstått räcker inte för detta projekt. Wark menar också att denna nya klassrelation är den i samhället dominanta. Trots att vår värld fylls jorden av jordlösa bönder, förslavade kvinnor och armlösa barn i sweatshops menar Wark att den vektoriella klassen inte bara kontrollerar informationsproduktionen utan också förutsättningarna för att markägarnas, slavägarnas och kapitalisternas fortsatta existens.

”Just as the capitalist class sought to dominate the landlord class as a subordinate ruling class, so too the vectorial class tries to subordinate both landlords and capitalists by controlling the patents, the brands, the trademarks, the copyright, but more importantly the logistics of the information vector.”

Så varför är denna ordning värre än kapitalismens? Wark liknar vår situation med den kortfilm av bröderna Marx där passagerarna på ett tåg tvingas driva ångloket med avhuggna lemmar när koksen tagit slut. Vi har fått brist på saker att varufiera, konstaterar Wark. Nu återstår bara att kannibalisera på vår egen existens.

Läget är även värre på grund av de avancerade former av klassamarbeten som vi står inför. Tre mäktiga ”ruling classes” samarbetar för att hålla underordnade klasser på plats. Samtidigt som de organisatoriska och språkliga kunskaper som arbetarrörelsen förfogade över antingen har visat sig otillämpbara eller helt fallit nya generationer ur händerna.

Även vår rent teoretiska förståelse har halkat efter. För även om klassrelationerna är enkla att förstå på ett teoretiskt plan är inte produktionskrafterna det. Dessa måste undersökas grundligt av dem som inbegrips i dem. Även Marx mest politiska skrifter kantas främst av bristfälliga skisser av ångmaskinen.

Wark går vidare med att beskriva hur de nya produktionskrafternas framväxt är ett resultat av klasskamp. Kapitalisterna satt i en rävsax där arbetskraften (och dess organisering) främst upplevdes som ett hinder för vidare ackumulation. Detta kunde övervinnas med hjälp av en avindustrialisering (framväxten av tjänsteyrken och industrirobotar), globalisering (outsourcing och djupare arbetsdelning) och finansialisering (skuldöverföring på till allmänna, belånad konsumption och information/ekonomi som varuform). Detta gödde framväxten av den informationsvektor som kom att föda den vektoriella klassen.

Kapitalet hade alltså inte bara tillfälligt vunnit kriget över arbetet. Den hade också skapat grunderna för den produktionskraft som i sin tur skulle komma att besegra kapitalet.

Om Marx bedrift var att han såg bristerna i den borgerliga ekonomin. Så han lyfte på slöjan till produktionen och såg där det levande arbete som skapade allt värde. Att han förstod att kapital är dött arbete och utifrån beskrev han hur exploateringen i vår tid kan förstås. Då menar Wark att det är hög tid att vi ser bristerna i det marxistiska arvet och lyfter på slöjan till dagens produktion och cirkulation av information som vara.

Kapitlet slutar med att Wark beskriver projektets agenda som att svara på följande frågor:

  • Hur ser dagens produktionskrafter ut?
  • Hur kan vi konceptualisera dem?
  • Vilka klassrelation härrör ur dessa produktionskrafter?
  • Hur har dessa relationer/konflikter i sin tur omformat produktionskrafterna?
  • Var och när i detta flöde kan de underordnade klasserna ta initiativ för egen autonomi och makt?
  • Vilka möjligheter till en annan värld är möjliga under de förutsättningar som den rådande ekonomin har satt finns nu?
18 januari, 2020 Uppdaterad 21 januari, 2020

Capital is Dead: The Sublime Language of My Century

En företeelse som Wark kritiserar så väl den liberala högern som den marxistiska vänstern för är förståelsen av kapitalismen som något ständigt. Endast framträdelseformen tycks förändras utifrån den materiella världen förändringar, men aldrig kapitalismens väsen.

Som exempel på det finner vi framförallt inom vänstern en uppsjö prefix för att beskriva den nya materiella verklighet vi lever i: nekrokapitalism, kognitiv kapitalism, plattformskapitalism, neoliberal kapitalism, postfordistisk kapitalism osv.

Wark menar att det kanske existerar en språklig problematik med att beskriva små förändringar, vilka blir tydliga först över längre tid. En problematik som ofta leder till kombinatoriska språkliga lösningar. Vilka har en ”binär kvalitet”.

”If this is not capitalism, well then it must be communism, the term that negates it. Since this is obviously not communism. Then it must still be capitalism after all.”

Vår förmåga att beskriva och tala om transformationer mellan en produktionsordning till en annan tycks lida av just denna problematik. Och medan idétraditionen som försökt att beskriva övergången mellan feodalism till kapitalism har varit främst akademis har diskussionen om övergången från kapitalistiska till postkapitalistiska förhållanden (eller kommunistiska för den delen) dött av helt när sovjetstaterna imploderade.

Även om Marx samlade texter rymmer en multitud av kunskap så menar Wark att de idéer som ärvts genom den marxistiska idétraditionen kan generaliseras till några få enklare meningar:

”…this is capitalism. It has an essence and it has appearance. Its appearance is false, a phantasmagoria of fetishes, in with commodities appear as if endowed with self-moving spirit. Its real essence is defined byt these things: the commodity form, with its doublet of use value and exchange value; by labor’s double form, as concrete and abstract labor; by the extraction of surplus value in the production process, by the wage relation, by rising the organic composition of capital, in wing more and more of it is made up of dead labor rather than living labor, by the crisis caused of the tendency of rate of profit to fall. And finally, by negation.”

Den sista meningen (myten om negationen) menar Wark existerar främst som två huvudsakliga förståelser. Den första menar att kapitalismen negerar sig själv genom det som kallas dess inre motsättningar. Den andra menar att den negeras genom skapandet av ett nytt subjekt; arbetarklassen. Oavsett vilket så kan kapitalismen till dess att den negerats aldrig ändra sitt väsen utan bara sin framträdelseform.

Istället vill Wark i denna bok presenterar ett tankeexperiment där nya klasskonflikter, och nya klasser, trätt fram ur nya produktionskrafter och dess relationer.

En berättelse om förändringen hos kapitalismens framträdelseform som överlevt 1900-talet formulerades av Joseph Schumpeter (även om den kanske lånades av Werner Sombert). Nämligen idéen om att de motsättningar som skapades inom kapitalismens utveckling ständigt lyckades överbyggas och istället stärka kapitalismen. Negationen blev en cirkulär form. En beskrivning som vi idag kan finns grund för i Silicon Valley och t.ex. The Californian Ideology. Disrupt!

Men snarare än att kapitalismen hela tiden återuppfinner sig själv, fast bättre, kanske vi kan tänka oss att den nu faktiskt har blivit någonting helt annat. Och sämre! Detta menar Wart är den tråkiga nyheten. Men den bra nyheten är att vänstern äntligen kan slå sig fri från sin ständiga melankoli, sin idé om den ständiga kapitalismen.

För att beskriva denna förändring behövs ett nytt språkligt verktyg. Wark, som är gammal anhängare av situationisterna föreslår détournement. Ett förvrängande återbruk av redan existerande språk och former. Om jag förstår honom rätt bör vi t.ex. sluta nagelfara Marx texter efter den exakta innebörden av kapitalismens väsen och istället använda de språkliga verktyg vi ärvt av honom för att beskriva dagens materiella förhållanden. Vilka klasser och klassmotsättningar finns idag? Hor formas dessa av den rådande produktionsordningen.

Så istället för att ta avstamp i det verk (Kapitalet) där Marx själv använder sin metod för att förstå kapitalismens specifika former under vårt förra millennium vänder sig Wark till de texter där Marx bygger sin förståelse för metoden (Till kritiken av den politiska ekonomin) och sina verktyg (historiematerielismen och klasskampens betydelse). Och mer specifikt i hur vi skall förstå produktionssättens relation till sociala formationer.

”In the social-technical production of their existence, humans, inevitable enter inte definit relations, with are independent of their desires, namely relations of production appropriate to a given stage in the development of their material forces of production (and reproduction). The totality of these relations of production constitutes the economic structure of society, the infrastructure, on which arises a legal, political and cultural superstructure.”

”The changes in the forms of social-technical metabolism lead sooner or later to the transformation of the whole immense superstructure.”

”No social order is ever destroyed before all the productive forces for which it is sufficient hav been developed, and more abstract relations of production, never replace older ones, before the material conditions for their existence have matured within the framework of the old society”

Marx, och många med honom, hade tyvärr fel när de förutspådde att den kapitalistiska samhällsordningen skulle bli det sista att definieras utifrån mellanmänsklig antagonism. Det blev värre än så…

18 januari, 2020 Uppdaterad 18 januari, 2020

Capital is Dead: Is This Something Worse? av McKenzie Wark

Efter att med växande besvikelse tagit del av Mason och Bastanis idé om postkapitalism tänkte jag ge McKenzie Wark ett lite mer ärligt försök. Wark har tidigare skrivit böcker om både Situationisterna och hackerkulturen som jag uppskattat.

Introduction

En allt större del av ekonomin kretsar kring information (Information economy). Att inhägna, cirkulera, kontrollera och kapitalisera på information. Mycket av denna information är sånt som du och jag producerar varje dag. I sociala nätverk, på universiteten, i böcker och texter eller helt enkelt utifrån att våra sociala och ekonomiska rörelsemönster mäts och övervakas. McKenzie Wark kallar oss för informationsproletärer.

Ändå är denna information inget essentialistiskt. De är som beskrivs ovan fast förankrat i våra materiella liv. Eller framför allt utkristalliseras de ur våra materiella liv. Men de är också med och sätter förutsättningarna för det materiella. Men ändå är det en märklig varuform, menar Wark.

Den teknik som tagits fram för att kristallisera informationen – samla den och aggregerad den – skapar med tiden ett oerhört överflöd och ett stegrande prisfall. Detta skapar i sin tur ett problem för dem som har som ambition exploatera, skapa klasskillnader eller bygga dominans utifrån kontrollen över information som vara. Oavsett detta problem är det enligt Wark de som lyckas kontrollerar större informationsanhopningar som utgör den dominerande klassen idag. Denna klass kallar Wark för den vektoriella klassen.

Precis som Paul Mason och Aron Bastani menar Wark att det finns – eller åtminstone finns en potential till – överflöd inom informationsekonomin. Och att den dominerande klassens främsta uppgift är att skapa och underhålla ett fabricerat underskott och att kommersialisera på detta.

My proposition in this book is that resolving this contradiction called inte being a new mode of production. This is not capitalism anymore; it is something worse.

McKenzie Wark

Utifrån denna observation utgår Warks projekt att i denna bok utforska en ny dominerande produktionsordning. En hegemonisk accumulationsprocess som ligger utanför, eller snarare bortom, kapitalismen så som Karl Marx beskriver den i boken.

Wark använder en stor del av introduktionen till boken med att i förhand bemöta argumentation mot hans tes om en ny dominerande produktionsordning. Dessvärre på ett sätt som bäst kan beskrivas som en uppsättning halmgubbar. Bättre är hans förberedande försvar när han kritiserar sentida marxisters totalitära eller teologiska syn på kapitalism.

Olika produktionsordningar existerar parallellt. Att det fortfarande existerar exploatering genom arbetskraft i hjärtat av våra samhällen betyder inte att det inte samtidigt finns slavlika exploateringsformer eller agrara subsamhällen jämte med eller till och med inbäddade inom denna. Att utforska möjligheten av en ny produktionsordning skall enligt Wark inte tolkas som ett försök att beskriva totaliteten. Något som han kritiserar marxismens arvtagare från att ofta misslyckas med.

Denna bok är dock Warks försök att utforska en ny sådan produktionsordning som kanske inte är kapitalism utan rent av något värre.

8 januari, 2020 Uppdaterad 9 januari, 2020

Anteckningar: Team human av Douglas Rushkoff

Under vinterns helger passade jag på att läsa en bok jag inte alls var så intresserad av i min läshög. Team Human av Rushkoff är en spretig bok som försöker göra upp med den alienation som hela mänskligheten tycks uppleva inför framtiden, jobben, politiken och samtiden just nu. Detta är mina läsanteckningar.

Team human

Ökad rasism, alienation, försämrad arbetsmarknad, giftig nätkultur och falska nyheter m.m. Alla undrar hur vi hamnade här. Men det är ingen slump. Svaret finns inbäddat i teknologiska, politiska och marknadens institutioner.

Det första vi måste göra för att spola tillbaka denna utveckling är att åter igen börja inse att livet är en lagsport. Vi måste sätta ihop team human och börja träna.

Och det första vi måste göra som lag är att knyta an till varandra. För även om ”globaliseringen”, massmedier och internet har lyckats koppla oss samman så är det inte på mänskliga premisser. Det är som konsumenter och producenter, politisk elit och röstande, följare och makthavare. Utifrån ett ”uppifrån och ned”-perspektiv.

Det handlar snarare om en desocialisering, ett frånkopplande från varandra, än en ökad socialisering. Och de digitala medierna är bara de senaste verktygen i denna frånkoppling mellan oss människor.

Det är dags för oss att gå från individualister på en marknad till en politisk gemensam aktör. Team human.

Social animals

Människans unika egenskaper fostrade ur evolution är dess förmåga att agera socialt, menar Rushkoff. Att härma varandra, uppleva social tillhörighet och att kommunicera med språk är de tre yttersta exemplen som nämns i boken.

På samma sätt som social tillhörighet och kommunikation är viktiga för den enskilde individen är förlusten av de samma förödande. Bristen på sociala miljöer och tillfällen att kommunicera med andra på liknande villkor är en grogrund för psykisk ohälsa.

Autonomi och ömsesidigt beroende är två viktiga pelare för alla välfungerande individer och samhällen. De är också högst beroende av varandra påstår Rushkoff.

Men där socialisering varit en för människan bidragande evolutionära kraft sker ständigt försökt till desocialisering från olika krafter i det mänskliga samhället. Både genom det som Rushkoff kallar för individualisering (den nyliberala doktrinen) och konformism (sovjetsocialismen). Två sätt att ge sig på det nödvändiga radarparet ”ömsesidigt beroende” och ”autonomi”.

Learning to lie

Språk kan beskrivas som en av de tidigaste informationsteknologierna. Med språket kunde rumsliga och tidsliga glapp överbryggas. Men medieringen av verkligheten öppnade också, för första gången, upp för möjligheten att ljuga.

Alla spår från de första hundra åren med nedtecknat språk tyder på att språket framför allt användes av de härskande klasserna för att kontrollera energi och arbetskraft.

Detta återberättas även i Gutenbergs tryckpress historia. De härskande klasserna var både måna om att läkekonsten spred sig i hela Europa och att kontrollera vilka ord som hamnade på papper. Monarkerna förstörde både ej godkända böcker som tryckpressar.

Även radion, som började som en ”peer-to-peer”-teknik, försökte tidigt kontrolleras av den styrande makten. Tillåtna vågband begränsades för att hindra långväga kommunikation och olovliga sändare söktes upp och förstördes. I Hitlers Europa, kommunistiska Kina liksom Rwanda användes snabbt tekniken som ett effektivt propaganda verktyg för att styra folkgrupper mot varandra och för en desocialisering.

TV:n används desocialiserande framför allt genom konformism. Men även genom att sprida den individuella handlingskraften konsumtion som den centrala för människan. Lycka genom ett par sexiga underkläder säljes inte till människor som redan tillfredsställs genom sina sociala relationer.

Televisionen var länge västvärldens viktigaste desocialiserande medium. Fram tills att Internet kom.

Till en början sågs Internet skänka människor just de två socialaiserande komponenterna ett fungerande samhälle behöver. Individuell autonomi och ökad tillgång till social kontakt med andra människor.

Internet som började som ett sätt att fördela datorkraft bland många användare fick sociala kommunikationssystem som en oväntat sladdbarn. Många såg dem mänskliga potentialen i detta användningsområde men få den ekonomiska potentialen. Först när ”potentialen”-företagen sett möjligheten att vända tillbaka mediet till en typ av masskommunikation (genom WWW) började Internet på riktigt tillgängliggöras till de många.

Efter att denna potentialen-strategi misslyckas började de sociala strömningarna på internet bygga nya verktyg. Sociala medier, vars intentioner till en början var progressiva.

På bloggar kunde vem som helst med skrivarambitioner börja författa, fotointresserade började lägga upp sina bilder på bildplattformar och på ljudplattformar började folk lägga upp egen musik.

Men dessa växande plattformar formades snabbt om när kravet på kommersiell framgång och grundläggande finansiering realiserades. Men möjligheten att börja ta betalt av Internetanvändarna var omöjligt. De hade lärt sig leva med ”gratis”.

Istället introducerades reklamen på dessa plattformar. Först som ett bombardemang, men senare som en personalisering. Plattformarnas användare förvandlades snabbt till lika delar datakälla som reklamkonsumenter. Kommunikationen mellan människor desocialiserades kraftigt. Varken autonomi eller ömsesidighet främjades längre.

Rushkoff fortsätter beskriva hur den individuella tävlingen mellan memes och kraftfulla budskap började forma de sociala medierna. Alla tävlar nu i att skapa det mest spridda ”spectacle” istället för att fokusera på gemensamma samtal. Förlorat går lågmälda försök till sociala frågor och vinnande blir hårda ord och upplåsta åsikter. Ett medialt virus kallar Rushkoff detta för, och menar att det har mer med den mediala miljön/tekniken att göra än på vilka som deltar i den.

Ändamålen helgar inte alltid memes:en

Visst finns det progressiva röster som försöker nå ut med sociala budskap i dessa asociala medier. Problemet är att samma verktyg som dessa nedifrån-upp-gerillagrupper har tillgång till bemästras av företagsmoguler och regeringstrupper.

Dessutom är inte en meme som uppmanar folk att ta till sig av klimatforskningens data lika effektiv som virussmitta, i en kropp som utgörs av sociala medier, som budskap om ”eliternas konspirationer”.

Redan 1970 populariserade Memetics, kunskapen om hur en meme sprids, av en evolutionär biolog. I ett försök att likna reglerna för dess spridningseffekt med det biologiska: konkurrens, mutation och mer konkurrens.

Men det är inte så enkelt att memes endast konkurrerar med andra memes. Tillsammans konkurrerar de mot själva värdkroppen. För att till slut göra den så mottaglig som möjligt för memes, virus.

Av samma anledning är vår största uppgift inte att skapa mer konkurenskraftiga memes som vinner över de asociala. Utan att stärka värdkroppens immunitet mot alla memes.

Och just nu ser vi ut att förlora. Memesen tycks brutit ned värdkropparna, våra sociala medier, så att deras algoritmer fullt ut är anpassade efter denna Memetics.

We must engage in this Memetics warfare.

Figure and Ground

Detta kapitlen öppnar Rushkoff med att varna för tendensen att förväxla mål och mening (figure and ground). Som exempel pekar han på penningen som en gång hade som mening att förvara värde och underlätta utbyte av nödvändiga till. Men som nu blivit ett mål i sig. Kanske ett bra målande exempel men väl grund och essentialistisk bild av pengar och värde va?

Ett annat exempel som lyfts fram är skolan. Där möjlighet till anställning framför allt var en mening för att få folk att vilja utbilda sig. Vilket i sig fyllde ett mycket större mål, nämligen mänsklighetens sociala lyft och en förutsättning för demokratisering. Så har vi nu en skola där idéen om demokratins förutsättning snarare är ett medel och anställningsbarheten hos de som utbildar sig blivit målet.

Ett ytterligare exempel är automobiliteten. Bilar blev ett medel för att enklare kunna pendla till arbetet. Men nu när automobiliteten blivit målet märker vi också hur teknologin skuggar våra tidigare mål. Enkelheten att röra oss mellan hem, service, vänner och arbete har i bilsamhället försämrats.

Ihopblandingen av mål och medel har för industrialismen blivit en sort modus operandi. Konsumenter älskar idéen om att deras bruksvaror tillverkas av maskiner. Men i ihopblandningen blir teknologin en skugga och dess högsta mål är att dölja det enorma slaveri som finns längre bort i produktionskedjan. 

The Digital media envoirement

Inom den digitala informationsteknologin är det extremt enkelt för mål och mening att byta plats.

Den som styr över media styr över samhället. Där media inte nyttjas för socialiserande och demokratiska krafter nyttjas de av andra krafter.

Så har det alltid varit och kommer alltid vara. Skrivkonsten kontrollerades av vissa kast eller stånd. Tryckmaskinerna av vissa klasser och institutioner. Nya medier revolutionerar inte denna ordning. De förändrar endast spelplanen.

Vi tycks lida av en instrumental bild av media i allmänhet och av internet i synnerhet. Och även de delar av internet som tidigare styrdes av socialiserande och demokratiska intressen har idag annat fokus. En motor som skulle tillgängliggöra oss fler sidor av internet genom ett sökbart arkiv är idag världens största annonsbyrå.

Beteendedesign, är ett begrepp som genomsyrar den digitala mediets natur idag. Konsten att påverka dig som konsument att stanna längre i reklamflödet, lägga ned energi och identitet i varumärken eller konsumtionstrender. En så kraftfull teknik att den nu tagits över inom det politiska. Hur kan vi skapa känslor i dig genom fake-artiklar eller bilder vilket får dig att investera i just vårt politiska projekt?

Denna teknologi syftar inte till att påverka dig genom logisk övertalning eller ens klara och tydliga känslor som moral eller empati. Nej istället är det ditt undermedvetna som skall påverkas. Precis som doften av nybakat skall locka in dig i affärer som säljer helt andra saker än bullar. Det är en teknologi som närmast kan jämföras med psykologisk krigsföring.

På samma sätt som enarmade banditer på 50-talet utvecklades för att trigga känslor hos oss som fick oss att sitta kvar långt längre än vad vår privatekonomi egentligen tillåter oss – så utvecklas sociala medier-apparna för att väcka känslor som får oss att sitta kvar framför telefonen långt längre än vårt sociala liv egentligen tillåter.

”Instead of designing technologies that promote autonomy and help us make informed decisions, the persuasion engineers in charge of our biggest digital companies are har at work creating interfaces that twart our cognition and push us into an impulsive state where thoughtful choices – or thought itself – are nearly impossible.”

Rushkoff fortsätter med en dreva om att känslor aldrig kan uppstå mellan människor online på samma sätt som afk. Vi kan inte se varandra pupiller eller uppleva andning hos den andra. Frågan är om inte denna kritik snarare handlar om ”upplösning”.

Mechanomorphis

Det finns en tendens hos oss människor att förändra vårt språk och därför vår förståelse av oss själva utifrån det teknologiska paradigm vi befinner oss i. 

Under industrialismen blev klockan och tiden central i vårt sätt att beskriva oss själva. Vi var appelsiner med urverk, en maskin som kunde drivas och stärkas med rätt kost. 

Under digitaliseringen så är vi istället processorer som vid rätt sociala förhållanden lyckas ”multitaska” bra. Vi drivs av logik och våra tankebanor är algoritmer. Vi människor ”processar data i vår informationsålder”.  Våra samhällsinstitutioner kommunicerar genom sina gränssnitt mot oss användare.

Anthropromorphis betyder att vi inte bara behandlar maskinen eller AI:n som en människa. Mechanomorphis är att behandlar våra medmänniskor som maskiner.

Till skillnad från datorer så kan dock inte människor göra två saker samtidigt. Rushkoff beskriver hur dessa försök kan vara rent av farliga: drönarpiloter i den amerikanska armen lider av större PTSD än vanliga krigspiloter. Ett skäl tros vara att de följer och lär känna sina offer, ibland månader, i förväg. Rushkoff tror istället att det handlar om försöket att vara på två platser samtidigt.

Den mediala teknologin formar så väl också vårt sätt att kommunicera och förstå vår omvärld. När tryckpressen kom blev skrivna berättelser det främsta sättet att förstå vår omvärld. En bok på 300 hundra sidor rymmer mer än vad en muntlig redogörelse hinner med. Och den minns bättre.

När TV:n kom blev bildmediet centralt i vårt sätt att förstå vår omvärld. Det som inte lyckas fångas i en bildserie gick oss miste. Men det som endast kan förstås av att det ses fick en framträdande roll. Bombmattorna i Vietnamn hade aldrig kunna formulerats lika slagkraftigt i ord.

Hur förändrar det digitala medielandskapet vår förståelse av omvärlden?

Datorer och internet rymmer en myriad av berättelser. Det är en fördel. Men fokus hamnar också på kvantitet istället för kvalitet. Den mest spridda journalistiska berättelsen vinner över den bästa beskrivande.

TV:n var viktig för att skapa en globaliserad värld. En bild av oss som en befolkning på en och samma jord.

Internet, som skulle kunna fördjupa denna bild, skapar istället en polarisering. In i det minsta delas vi upp till individer som aldrig helt lyckas binda samman med andra grupper på ett djupare plan.

De första stora protesterna i det digitala medielandskapet var WTO-protesterna i Seatle. Den disparata organiseringen förundrade TV-mediernas nyhetsankare. Anarkister, ursprungsbefolkningar, bönder, fackföreningar osv. Vad förenade dessa människor mer än att de lyckats organisera sig över internet? Anti-globalismen.

Denna proteströrelse, i det digitala medielandskapets tid, tycktes snarare än att skapa globala rörelser vilja lyfta fram den lokala och gräsrotsnära decentraliserade demokratin.

(Här flummar Rushkoff ut över hur det digitala 1/0 deterministiskt leder till ett binärt förhållningssätt till allt (svensk/inte svensk, feminist/inte feminist osv)).

”Those of us who want to preserve the prosocial, one-world vision of the TV media environment, or the reflective intellectualism of the print era, are the ones who must stop looking back. If we’re going to promote connection and tolerance, we’ll have to do it In a way that recognizes biases of the digital media environment in which we are actually living and the encourages human intervention in these otherwise automated processes.”

Men motstånd är omöjligt, i alla fall för den enskilde. När ny teknik ställer krav på förändring av vår omgivning så skapar det förutsättningar som vi måste anpassa oss efter. Motorvägarna skar som knivar i våra samhällen. Men att inte erkänna dem och vandra rakt över dem är ändå förenat med livsfara.

Så vad gör vi få när storföretag kräver att stadens infrastruktur skall förändras för att passa deras självkörande bilar?

Den mest extrema formen av mechanomorphis är den som transhumanisterna står för. Inte för att de vill gå bortom det mänskliga. Utan därför att de vill närma sig de teknologiska ideal som finns inom digital teknologi, och inga andra. 

Det mest förljugna bland transhumanisterna är deras ide om själv-förbättringar. Vad är jaget, själv, i den meningen. Ingenstans läser vi hur tranhumanisterna vill uppgradera vår förmåga att känna kärlek eller uppleva andras känslor. Snarare handlar det om att öka de kognitiva förmågor och fysiska attribut som förbättrar oss som producenter: leva längre, höra bättre, hoppa högre, sova mindre osv. Är det dessa begränsade förmågor som binder oss vid det mänskliga?

Economy

Rushkoff liknar ekonomin med operativsystemet där produktionen och hela samhället utgör datorn. Operativsystemet bestämmer exakt hur resurserna skall fördelas och vilka komponenter som skall göra vad. Men operativsystemet bestämmer också vilka behov som finns. Kanske är det RAM-minne som behöver tillsättas. Kanske kan vi avvara lite hårddisk nu när filmerna streamas över det nya 5 band WiFi:t.

På samma sätt skapar ekonomin förutsättningar och bestämmer hur produktionen skall utvecklas och styras. På inget sätt är teknologin inom produktionen neutral. Den kan säkerligen övertas av proletariatet, men vad skall vi med den till?

”Guns may not kill people, but they are more biased toward killing than, say, pillows, even though bot can be used for that purpose.”

Men ekonomi måste inte alltid betyda krig, eller kapitalism. Operativsystemet kan bytas ut. Rushkoff pekar här mot olika former av kooperativa produktionsordningar. Framför allt ”distributismen” som föddes på 1800-talet. Denna idétradition vill istället för att distribuera effekten av produktionen (varor) distribuera själva produktionsmedlen.

Detta skulle inte bara jämna ut ekonomiska klyftor utan sannolikt omforma hela datorns utveckling under lång sikt. Kanske behöver vi inte så där stort gteafikkort nu när vi kommit på att textäventyr är lika roligt som Call of Duty.

Rushkoff forsätter med att beskriva att den kapitalistiska ekonomins främsta egenskap i formandet utav produktionens utveckling är dess ständiga hunger efter tillväxt. Då teknologin inte är neutral är det inte heller teknologiska bedrifter i sig som driver den framåt på det sätt som Bastani hyllar in sin bok FALC. Snarare är det den kapitalistiska ekonomin som ständigt kräver nya och med komplexa varor och konsumtionsmönster till en allt billigare penning.

Men många vill istället berätta framgångssagan om hur teknologiska framsteg skett genom att vi tvingats överkomma sociala problem. Likt historien om hur bilarna kom som en lösning på hästskitsproblemet i London och USA.

Det är en väldigt bra berättelser. Förutom att den inte är sann. Hästarna användes endast för kommersiellt bruk. Vanligt folk reste tvärt om i moderna bussar och spårvagnar. Bilarnas intåg i städerna sågs tvärt om inte på med blida ögon från invånarna. Det tog till och med ett halvt sekel av lobbying, ekonomiska sabotage mot kollektivtrafiken och urban stadsplanering för att tvinga befolkningen att börja åka bil.

Samtidigt vet vi idag att även om övergången från häst till bil inom den kommersiella sektorn till viss del bidrog till att vi slapp hästbajs på gatorna, så skedde det till priset av en sämre miljö på ett annat ställe. Bilen löste inga problem utan flyttade dem. Dödsolyckorna inom massbilismen är dessutom mycket högre än den var i trafiken innan bilens intåg.

Artificiell intelligence

Jobben kan komma att ta våra jobb. Ett tillfälle för att se över vår ide om man bör vara anställd av andra personer.

Till skillnad från Aaron Bastani tycks Rushkoff mena att vi till stora delar redan lever i ett överflödssamhälle. Det finns redan bostäder åt alla, mat åt alla och det bränns varje dag tonvis av överflöd från jordbruket för att hålla priserna i schack. 

Men trots detta befintliga överflöd tycks (om man skall ta miljöförstöring på allvar) maskinens övertagande av jobben långt bort. Trots det menar Rushkoff att vår inställning och rädsla inför detta övertagande visar på hur vi värdesätter oss människor. Inte utifrån någon universell humanism utan utifrån ett kapitalistiskt värdesystem.

Sedan svamlar Rushkoff på lite om hur AI får mer och mer plats i vår värld till den nivån att enskilda forskare laborerat med teorin om att de bör ges rättigheter. I en värld där mänskliga rättigheter långt ifrån upprätthålls.

För en hammare är alla problem en spik. Och för en AI är alla problem en matematisk uträkning. AI:n är rent utilitaristiska (de bär inte med sig någon egen etik) och innan vi börjar laborera med att ställa om våra rättsamhällen eller samhällsinstutitioner till AI:n så bör vi fråga oss själva om vi vill ha ett utilitaristiskt samhälle.

Sedan kommer Rushkoff in på en mer systemkritisk teknologiteori som jag tycker är mer intressant. Han påpekar att all teknik börjat som enklare verktyg för redan existerande problem. Men allt eftersom den tekniska lösningen blir mer dominerande, ju mer börjar vi anpassa oss efter den. Bilen var från början ett enkelt sätt att ta sig fram längre sträckor i hissnande fart. Idag är massbilismen den mest dödande kraften i världen, utgör en stor del av klimathotet och har format våra städer till asociala satelitsamhällen där människan står i periferin. Sannolikheten att AI kommer få en roll som ingen idag kan föreställa sig är stor.

Artificiell intelligens genomgår aldrig någon evolution. De kan optimera sig själva eller itereras. Men evolutionen innebär slumpmässiga mutationer inom en viss miljö. Och någon sådan finner vi aldrig inom AI:n. AI kan tyckas vara komplicerad. Men – likt haven, väder och natur – är den aldrig komplex.

Folk förväxlar ofta komplexa och komplicerade system. En AI kan aldrig lära sig hur en katt ser ut. Vi kan mata den med hundratals bilder av katter vilket gör att den genom uteslutningsmetoden kan avgöra vanligt förekommande mönster i bilderna. Men människan hjärna kan skapa generaliserade kategorier så som ”katt” efter att ha sett en katt för första gången. Hur? Det vet vi inte riktigt. Det enda vi kan säga är att det antagligen har att göra med att vår hjärna inte en matematisk beräkningstänkande.

Att reducera vårt mänskliga värde till resultatet av våra jobb innebär att maskinerna alltid kommer vinna. En dator kan mycket snabbare indexera en mängd information eller räkna ut en avancerad matematisk beräkning. En lyftkran kan bära mer än 16 ton och ett en dammsugare kan mer effektivt rengöra ett golv.

Att byta ut människor till maskiner utifrån dessa värderingar är att också lämna andra värden bakom sig.

From paradox to awe

I detta kapitel tycks Rushkoff vilja måla upp människans möjlighet att uppskatta det ofullständig som något signifikant och efterlevnadsvärt. När problem uppstår och inte bara genererar en känsla av misslyckande utan också en äventyrslusten känsla av att få lösa problemet, förstå mer. Men också konst är en exempel som Rushkoff tar upp. Konst som inte förmedlar en i förtid vald känsla eller ett budskap. Konst som väcker mer förundran än bekräftelse. Sådan konst är lag människan ensam om att uppskatta. Och det säger något om oss.

Rushkoff går vidare med att gå hårt åt kommersiell underhållning. Filmer vilka över huvud taget har spoilers eller vilka förstörs av att dessa avslöjas är simpla och inte ämnade att lämna oss med frågor istället för svara på filmens introducerade frågor. 

Underhållningen vill inte skapa njutningsfulla paradoxer utan fullständiga simulationer. Därför blir också ofullständigheten dess största problem. Det som inom underhållning beskrivs som ”uncanny valley” kan inom konsten vara själva essensen. I köpcentret är den simulerade njutningen i värsta fall en alienation. I Scener ur ett äktenskap är det en berättelse om att vara människa.

Rushkoff avslutar kapitlet med en uppmaning om att söka ”awe” eller på svenska den blandade känslan av vördnad, fruktan och beundran. Den som uppstår när man är med om något som man inte riktigt kan sätta fingret på. Något som berör. 

Spirituality and ethics

Det är svårt att leva utifrån ”awe” i den senmoderna världen påpekar Rushkoff. Han utgår ifrån en sorts urtidsförhållande när människan levde cirkulärt i hela sin förståelse för livet och miljön. Men i och med mer avancerad teknologi lärde man sig skjuta upp problem/kostnader men också vinster på framtiden. Den negativa konsekvensen av detta var attityden ”vi tar hand om det här en annan dag” men den positiva var idéen om att arbeta för en förbättrad morgondag.

Som med denna transformation förändrades också den spirituella och teologiska värld människan rörde sig inom. Från en polyteistisk uppfattning till judaismen och kristendomens intåg. I början kunde dessa idéer om framåtskridande även kombineras med den cirkulära förståelsen för naturens betingelser. Men ju mer teknologiska framsteg bredde ut sig, ju mindre möjligt blev detta.

Fixeringen vid framåtskridande har också mer och mer fokuserad på den rent instrumentella, varuproduktionen och tillväxten. I kombination med den bristande förståelsen för det cirkulära bygger det grunden inför de samhälls- och klimatproblem vi idag står inför.

Även de försök av nyandlighet som kommit i vågor efter krigsår och krisår har haft svårt att gå bortom den kapitalistiska logiken. Där frigörandet av den enskilda individen (hitta ditt sanna jag) stått i fokus. På andra sidan spektrat finner vi transhumanisterna som helt vill lämna team human och de förutsättningar som endast finns där för att kunna övervinna vår världs begränsningar.

I stället manar Rushkoff till att återgå till en kombination av det progressiva och den cirkulära förståelsen. Han lyfter begreppet ”reason” så som syfte istället för ”reasonable” så som rimlig eller logisk. Att hitta ett gemensamt progressivt långsiktigt syfte som formar hur team human väljer att leva våra liv samtidigt som vi inte blundar för det som ekonomin kallar för externaliteter – och hur de kan komma att påverka detta långsiktiga syfte. 

Natural science

Idag tycks de krafter som vill bekämpa de klimatproblem vi människor har inför dörren främst välja två helt olika vägar. Radikala miljöaktivister förespråkar att vi skall backa utvecklingen och lämna bakom oss de civilisatoriska framstegen. Medan teknikoptimisterna vill att vi bemästrar naturen och skjuter luften full av reflekterande partiklar och sliter atomer i stycken. Rushkoff tycker i klassisk anda att lösningen ”finns någon stans mitt emellan”. 

Han liknar vår situation med den som utövar sporten forsränning. Två beteenden känns som mest naturliga när kajaken börjar slungas mellan vågorna i forsen. Det ena är att sätta paddeln i vattnet och försöka stoppa färden tvärt. Den andra är att sluta paddla helt och lägga sig i botten på kajaken och bara flyta med. Men lösningen är tvärt om att paddla med strömmen åt det håll den verkar ta dig.

På samma sätt menar Rushkoff att vi måste utnyttja de teknologiska institutioner vi lever med idag. 

Även om den utvecklade agrikulturen aldrig var ett vapen för att föda oss i team human – utan snarare för att bemästra oss och beväpna markägarna med makt och rikedom – finns det inget skäl till att det vore omöjligt att reformera agrikulturen till en hållbar kultur som är ämnad att föda både oss och jorden vi bor på. Rushkoff lyfter här fram tankegångarna inom permakultur.

En sådan permakultur förstärkt med den resiliens som solenergi, kultivering och lagring kan ge oss skulle både vara teknologiskt utvecklad och hållbar.

Men det som krävs är inte bara att reformera jordbruket. Utan också att reformera vår syn på naturvetenskapen. Vårt fokus bör ligga på att lära känna jorden snarare än att bemästra den. Vi människor måste bli ett lyssnande lag.

På så sätt kanske vi också kan lyckas lyssna på alla de människor som lever närmast jorden. Lyfta vårt projekt bortom den konflikt som ny tycks stå mellan de som lever på att gräva kol ur vårt översta jordlager och den urbana entreprenör som tycks bli miljonär på solceller och politikerklassens förnyade handelsregler.

Renässans

Rushkoff gör en för mig lite konstig distinktion mellan revolution och renässans. Revolution beskriver han som ett pariserjul. Ofta består konstruktionen men vem som är på toppen byts ut. 

Renässansen är istället en chans att återvinna en idé från det förflutna för att åter ge det liv under nutidens förutsättningar. Det som skett mellan dåtid och nutid beskriver Rushkoff nästan som en dialektik. Om tesen är idén i det förflutna blir antitesen dess misslyckade avart. Och i renässansen blir syntesen till där idéen äntligen kan slå rot.

Här tycks Rushkoff men att modernitetens löfte om individens frihet istället tog sig en misslyckad form i den senkapitalistiska liberalismen. Utan att förstå den förutsättning som Marx beskrev till individens frihet genom klassernas avskaffande. Individualismens som antites har dock nått vägs ändå och de civilisatoriska förutsättningar som nu råder tillåter oss att ta löftet på allvar igen.

Organize

Rushkoff menar att vi sällan förstår den infrastruktur vi själva är med och bygger upp eller lever mitt i. De tidiga internetpionärerna hade ingen aning om vilket revolutionerande nätverk de var på gång att starta. Därför kunde de inte häller agera effektiva grindvakter mot de kommersiella intressen som kom att göra Internet till sin stora handelskammare.

Solidaritet utgår alltid enligt Rushkoff ifrån en given plats. En plats där människor möts under specifika förhållanden. Vilka de utifrån också lär känna varandra. När vi helt alieneras denna plats så möts vi inte längre och kan inte längre förstå varandra utifrån våra reella livsbehov. Plötsligt blir det möjligt för oss att bygga ett politisk projekt kring att vara sur på transpersoner som tar för mycket plats på Instagram eller kommunpolitiker som säger rasistiska saker på sina bloggar.

Team human bygger sin politik underifrån upp. Vår globala politik formeras av våra gemensamma erfarenheter från det lokala så. Men när det lokala alieneras oss så krossas vår eventuella politik av de som bygger politik uppifrån ner. Vars globala agenda tvingas på vår lokala livssituation.

Rushkoff är noga med att även om det tycks som att han förordar någon typ av rådskommunism så är representativ demokrati nödvändig för att nå bortom den akuta lokala politiken. 

Den mest potenta lokaliteten som existerar just nu är staden. Att ta makten över våra städer framstår alltså som det mest akuta. När vi ses i det lokala så tvingas vi också samarbeta runt den politik som endast kan organiseras där. Då tvingas vi också se på varandra bortom vad vi tycker om transaktivister på Instagram eller smårassiga uttalanden på bloggar.

Slutligen återkommer Rushkoff till bokens centrala tema här. Det största hotet mot team human är inte att vi inte är överens, att vi hatar varandra eller är politiska fiender utan att separationen som uppstår mellan oss. Inte på grund av att vi hatar varandra utan på grund av de teknologiska institutioner som vi existerar inom.

You are not alone

Team human motsätter sig inte framtiden, teknologi, VR, AI eller genetiska modifikationer. Men vi säger att mänskliga värden skall bestämma hur de tar sig uttryck.

Många missförstår framtiden som något vi snart kommer stiga in i, något vi måste förbereda oss på. Men framtiden är snara något vi gör. Det bästa sättet att förbereda sig på vad som komma skall är att ta makten över det.

Det är inte så att det inte finns plats för konkurrens och fiendeskap. På en marknad kan konkurens och entreprenörsskaplig fientlighet vara progressiv. Men då måste det råda full transparens. Vi är som lever i ett samhälle är alla bundna till varandra genom t.ex. både rättsstaten och marknaden. Men ingen skulle acceptera om rättsstaten inte var transparent. Om vi inte fick veta varför en person döms till fängelse medan en annan frias. Detta förhållningssätt måste givetvis också erkännas marknaden.

Men framtiden skapas inte av att vi blott ändrar reglerna. Framtiden skapas inte genom ingenjörskonst. Först behöver team human mötas och bygga de band och den gemensamma förståelse som ligger till grund för regler och institutioner. Utan denna förståelse och organiserade grund kommer det aldrig finns grindvakter att försvara eller kravspecifikationer att testa de nya reglerna utifrån.

Ett gemensamt ägandeskap och ansvar måste vara grunden för detta.

Livet är en lagsport.

20 december, 2019 Uppdaterad 20 december, 2019

Förbestämda beslut och etikens möjlighet

När testet är klart inser jag att det i varje scen funnits mer information än vad jag först trodde. Av sammanfattningen framgår inte bara hur många passagerare och gångtrafikanter jag dödat, utan också hur många män, kvinnor, vältränade, överviktiga och personer som beskrivs ha högt respektive lågt socialt värde som jag låtit stryka med.

Detta är den verklighet programmeraren ställs inför. Utan denna kategoriserande verksamhet går det helt enkelt inte att skapa ett program. Etikens fråga sliter sig från nuet och forslas bakåt till en annan beslutsfattande instans. Ett sätt att se det är att framtiden blir låst – där kan helt enkelt inte ny information påverka situationen. Det jag möter i trafiken är en kunskap producerad i en svunnen tid – en redan uppäten bit av världen.”När testet är klart inser jag att det i varje scen funnits mer information än vad jag först trodde. Av sammanfattningen framgår inte bara hur många passagerare och gångtrafikanter jag dödat, utan också hur många män, kvinnor, vältränade, överviktiga och personer som beskrivs ha högt respektive lågt socialt värde som jag låtit stryka med.

Christina Gratorp

Fastnade för denna temporala problemfokusering i @cyborgChristina’s essä från OBS i P1. Läs hela här: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1386224?programid=503

20 oktober, 2019 Uppdaterad 23 oktober, 2019

Fully Automated Luxury Communism – Del 3 Politiken

I sista delen av boken försöker Aaron Bastani skissera fram en politik, möjlig som nödvändig, utifrån de faktorer som beskrivs i de tidigare delarna. Detta är väl bokens bästa delar som man kan uppskatta även om man inte imponeras av de tidigare delarna.

Lyxig populism

Bastani menar att en politik som vill omfördela frukterna från överflödssamhället till de breda folklagen per definition är en populistisk politik. Rörelsen för FALC bör därför vara ett populistiskt projekt.

Han jämför med hur de tidiga socialistiska strömningarna vid den andra industriella revolutionen var populistiska projekt.

Detta populistiska projekt måste vara ett både rött och samtidigt grönt projekt. Grönt för att på allvar kunna tackla klimatutmaningarna och rött för att ett projekt som vill ”tackla klimatutmaningarna” måste grunda sig i en radikal omfördelning för att vinna de breda folklagrens stöd.

Här ställer sig också Bastani i opposition till den klimatrörelse som förordar att vi bör ”dra ned på volymen av modernitet” (tillväxtkritik och nedrustning). Snarare menar han att kraven på ”allt åt alla nu” indirekt kräver att vi tar oss utanför de ändliga energiberoendet. Endast genom grön el och cirkulär resursföbrukning kan vi uppfylla FALC. Och endast FALC kan formulera krav som i sig kräver grön el och cirkulär resursföbrukning.

FALC är inte heller en rörelse som kommer storma några vinterpalats. Det är inte 1900-talets form av kommunism. I Ryssland fanns inte 1917 tekniken för att skapa överflöd.

Kommunismen i form av FALC är istället en som erkänner liberala värderingar om privata friheter och mänskliga rättigheter. Verktygen som vi har tillgång till förändras över tid. Nu skall kommunismen (partiet mot arbete) byggas med populism, demokrati och öppenhet.

Parlamentariska val är enligt Bastani det enda utrymme där vanligt folk utövar politik idag. Dels för att vi skolats in i den formen av politik och dels för att kravet på hemarbete och tråkigt lönearbete gör att vi inte har ork, vilja eller tid för med politiska projekt (till skillnad från arbetarklassen vid förra sekelskiftet?).

Därför kommer parlamentarismen vara de kläder som FALC först måste klä sig i. FALC i sin tur kommer vara en öppning för att skapa nya rum för politik. Detta kokar enligt Bastani ned till ett politiskt projekt som måste anpassa sig efter parlamentarismen samtidigt som den inte låter sig begränsas till den.

Brottet med nyliberalismen

Det första vi måste ta i tu med för att kunna driva FALC som populistiskt projekt är att bryta med nyliberalismen. Det handlar främst om att helt sluta med privatisering och outsourcing. 

Varför detta är ett måste och hur detta brott med nyliberalismen kan se ut beskriver Bastani i detta kapitel genom tre empiriska exempel: kollapsen av Carillion, Grenfell-branden, Preston-modellen. Det är i detta kapitel som Bastanis kunskap och intresse tränger igenom som bäst. Det är exempel på en politik som Bastani kan innan och utan och tycks brinna för. En vänstersocialdemokrati med England som spelplan.

Men det är också ett kapitel som inte helt övertygande binds ihop med appellen om Fully Automated Luxury Communism. Mer än att det väl beskrivna faktum att ett sådant parlamentariskt projekt är omöjligt i en nyliberal ordning.

”Neoliberalism reduces the capacity of public bodies to spend money while simultaneously intensifying social problems…”

Efter dessa exempel lyfter Bastani tre realpolitiska krav som FALC kan börja med:

  1. Nationalisering av banken
  2. Universal Basic Service (istället för basinkomst (UBI))
  3. Offentlig satsning på grön energi
  4. Arbetarstyrda arbetsplatser

I mångas ögon en tillbakagång till en klassisk socialdemokrati: med statligt sparande och utlåning, välfärdssamhälle och offentliga satsningar i infrastruktur.

Reformera en kapitalistisk stat

Fortsatt argumenterande om varför UBS är bättre än UBI. Och hur UBI riskerar att blir en marknadsanpassning av välfärden istället för att göra en välfärd av arbetsmarknaden.

Argumentation för en nationalisering av bankerna och en politisering av riksbanken. Det vill säga en återgång till en riksbank som kan bli en grund för ökad produktivitet, full sysselsättning, högre reallöner snarare än att bekämpa inflation.

Statliga banker bör också spela en avgörande roll i att minska den spekulativa ekonomin (ta bort pensionsfonderna från börsen). Men också vara medfinansiärer till arbetarstyrda arbetsplatserna som enligt Bastani bör forma den socialistiska ekonomis ryggrad (inspirerade av post-sovjet-tänkare som Laski och Brus).

För att riksbanken skall kunna driva denna politik behövs också nya sätt att mäta ekonomin på, bortom BNP. Överflödsekonomin och tekniken som möjliggör denna utvecklas nu i en riktning och takt som är omätbar i termer av BNP. Exemplet? Jodå, Wikipedia!

Men istället föreslår alltså Bastani ett ”överflödsindex”:

”Initially such an index would integrate CO2 emissions, energy efficiency, the falling cost of energy, resources and labour, the extent to which the UBS has been delivered, leisure time, heath and lifespan, and self-reported happiness.”

Ett sådant mätinstrument skulle ta lång tid att utveckla. Men förhoppningsvis inte lika lång tid som det tog för den andra industriella revolutionen att utveckla BNP.

FALC: Bara en början

Teknologi är inte neutral. Och dess utveckling är ett resultat av faktiska teknolgiska förutsättningar och politik (och ekonomi). Automatiseringen t.ex. var möjlig både för att det fanns teknolgiska förutsättningar och en rörelse som pressade upp lönerna (lokalt) till en nivå som gjorde automatisering till en lönsam affär.

På samma sätt är FALCs förutsättningar inte bara en viss teknologisk utveckling utan också en politisk rörelse. 

Bastani tycks i detta sista kapitel vilja påstå att kommunismen är möjligt först iom denna tredje teknologiska revolution. Och att FALC är den politiska rörelse som skulle kuna möjliggöra den.

FALC är inte målet utan början. FALC är enligt Bastani en karta för hur vi når bortom kapitalismen, men inte ett svar på vad vi finner när vi kommit fram. En sådan karta måste åtminstone beskriva åt vilket håll vi först måste börja röra oss. Vilket jag tolkar som de realpolitiska förslag som Bastani lyfter fram i kapitel 9 och 10. Och det är hans bidrag i och med denna bok.